Pilgrim

Historik

Pilgrimsrörelsens rötter finns i Europa och Norden. Under medeltiden var de stora vallfartsmålen Jerusalem och den heliga gravens kyrka, aposteln Petrus grav i Rom, aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela och Olav den Heliges grav i Nidaros (Trondheim). Mellan år 1150-1450 deltog mellan 20 och 50 % av Europas vuxna befolkning i pilgrimsvandringar. Gustav Vasa förbjöd 1545 pilgrimsvandring i Sverige.

Pilgrimstanken har kommit tillbaka och det är en växande rörelse. Pilgrimsleder växer fram över Sverige exempelvis Ramboleden (från Köping till Trondheim), Klosterleden (från Alvastra till Vadstena) och Dag Hammarskjöldsleden (mellan Abisko och Nikkaloukta)

År 1999 invigdes leden mellan Höör och Hallaröd av pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström. På många sätt var detta ett pionjärarbete. 10 år senare invigdes Pilgrimsvägen Skåne Blekinge (den 24 maj 2009) som är en del av den långa väg som i framtiden ska binda samman vallfartsorterna Santiago de Compostela i Spanien med Vadstena i Sverige och Nidaros i Norge. Sommaren 2012 vandrade vi “Olofsleden i Skåne”, Hallaröd-St Olof, för första gången.

 

Vad som händer under en pilgrimsvandring 

(formulerade av Hans-Erik Lindström, pilgrimspräst)

– en ny känsla av frihet infinner sig. Man är inte längre bunden av inrutade rutiner och blockerande strukturer. Det liknar fågeln frihet i luften och fiskens i vattnet.

– succesiv befrielse från stresssymtom och oro, inre splittring och frustrering. Det monotont lunkande tempot hjälper vandraren in i en ny fas av långsamhet. Det är viktigt att vandringen får ta tid.

– man lär sig leva med vad man har i ryggsäcken. Den enkla livsstilen uppmuntrar till en sund bekymmerslöshet.

– De fem sinnena blir känsligare och sensibiliteten ökar för allt man möter på vägen. Man lär sig leva i nuet.

– man får tid att fundera över tillvarons gåtor och meditera över ens eget liv. 

Vandringen hjälper till att ge perspektiv på tillvaron.

– inte sällan får man en ny erfarenhet av delande. Man lever ett liv i ömsesidighet där praktiskt taget allt delas med varandra: mat, viloplatser och plåster.

– ofta uppstår en ny ton i umgänget. Det går lättare än annars att vara personlig. Många är de förtroenden som delas.

– blandningen av tystnad och samtal, ensamhet och gemenskap berikar normalt hela gruppen. Man får vara som man är.

– den fysiska ansträngningen och den naturliga muskeltröttheten känns ofta renande efter en dags vandring. Det är som att komma ut ur en tids bastubad,

–  det sker en seperation från en intellektuism, som teoretiskt försöker lösa frågor.

– tyngdpunkten läggs istället på egna erfarenheter och inifrån kommande impulser.

– pilgrimen ser så småningom det inre landskapet bortom det yttre. det går att vandra i kontemplation, dvs uppleva vandringen som ”gudandad”.

– för vissa innebär en pilgrimsvandring en längtan att efter hemkomsten förändra och fördjupa vissa sidor i sitt liv

– man är inte riktigt samma människa efter pilgrimsvandringen som före